knappast lika fort som han

Ja, nu bloggar jag igen.
Vad har hänt, eller vad har inte hänt?

7eleven har varit min vän en natt
och döden hälsar på för ofta nuförtiden,
men det gör även musiken och lycka.

För jag har hoppat fallskärm och lever lite på det.
Det var bara lycka och toppen.

Skolan har börjat och franska är supersnyggt.
Annars verkar det mesta rätt kast och nja, kanske helt okej.
Inte så intressant.

egentligen vet jag inte vart jag är på väg men det genomsyrar väl de flestas tankegångar nuförtiden.
livet går i ultrarapid och det går inte att stanna för att andas utan cigaretter är för svårt när luften inte riktigt räcker till
jag skulle hellre göra någonting jag kan.

Det är inte så svårt att märka att man kommer längre ifrån varandra när man bara kör och skiter i morgondagen, när man är där för att bli lämnad ifred och slippa höra något fast handsvetten rinner.

Och förra veckan när jag åkte tåg så stoppade jag in hörlurarna i öronen och lyssnade på musik.
Fast när jag var framme så märkte jag att jag inte ens hade satt på musiken.

Men du har flyttat så jag kan åka gröna linjen åt alla håll utan att sova.
Fast när du flyttar så kommer andra tillbaka och det blir inte bra ändå så nu vill jag bara lära mig franska och dra med Joe Purdy.